Detta eviga kanske

Skulle juh ha jobbat till 22.30 idag, men till synes är jag hemma redan nu. Varför? Jo för att så fort jag satte mig i bilen så sa mitt huvud nej.
Var juh ändå tvungen att åka till jobbet för att säga att jag är sjuk och hoppas på att dom hittar nån som kan jobba istället för mig. Tror ni min chef tog mig på allvar? Nej!
Jag stod framför honom med gråten i halsen och sa att jag hade sååååå ont att jag bara ville lägga mig ner och dö, jag satt i kassan och sa till honom att snart spyr jag, men tror ni han lyssnade? Nej! De som krävdes va att jag skulle få en rast och bytte om till mina kläder för att komma ut i friskluften, då trodde han att jag gick hem utan att säga till någon. Då först fattade han att jag menade allvar. Jävla pucko!!!!
Sen säger han till mina arbetskollegor att jag är sjuk och att han skickat hem mig, men jag är juh bara på rast och vet ingenting. Så när jag väl kommer tillbax från min rast (fortfarande världens migrän) så frågar alla varför jag kommer tillbax när jag är sjuk?! Han har då "glömt" att säga till mig att jag får åka hem, och själv har han redan åkt hem för längesen..
Säger han nåt till mig imorrn om de här, att jag bara rusade hem utan att berätta för nån osv, då jävlar kommer inte jag hålla käften iaf.. Så hoppas nästan han är ledig imorrn!

Och sen detta eviga kanske.. Är såååå trött på att höra de.
Visst jag säger de säkert ofta själv, men försöker att inte göra de.
Frågar man någon om dom vill hitta på nåt eller vad som helst så får man oftast till svar, mm kanske, vi får se.. Och sen är de tyst och de händer inget förrän den dagen kommer och då har dom glömt bort de helt och hållet..
Säger man kanske för att man egentligen inte vill eller varför gör man de? Är de då isof inte bättre att säga sanningen? Att nej du, jag har faktiskt ingen lust.. Jag skulle nog hellre ta sanningen än att höra kanske, och sen bli bortglömd. Men de är jag de..

Mycke minus idag i min blogg ser jag..
Kan komma med ett plus iaf. Pratade med mamma och beklagade mig över hur min chef betedde sig.. Hon var ute med min bror, hans fru och deras son Lucas.
Fick prata lite med Lucas (prata å prata, ungen är 1 1/2 år, inte så duktig på att prata) men iaf så bad mamma honom att berätta hur jag lät när jag sov uppe i fjällen. Självklart så gjorde han snarkljud :) Sen frågade hon om han kunde säga Malin.. och de kunde han :) De va nog de bästa jag hört på hela dagen.. Höra den lilla parveln säga Malin, ojoj säger jag bara. Så de va verkligen positivt idag.. :)

Nej dags att vila huvudet på huvudkudden känner jag.
Hoppas på en värkfri dag imorrn när Fredrik kommer ner och ska våldgästa mitt hem :)
Kram på er icke-kanske-människor